Hon satte benen vid mina sidor, och log stort. Jag lutade mig försiktigt fram, och efter vad som kändes en evighet la jag mina läppar på hennes. Bara det här existerade. Allting runt om oss försvann. Efter ett tag drog hon sig undan. Vi satt en stund och bara drunknade i varandras ögon.

Perfekt. Det är vad det här är.

Perfekt.

________________________

"Hazza, hur går det?" frågade Liam genom dörren.

"Det går bra" sa jag och log. "Bättre än bra, faktiskt."

Liam skrattade.

"Okej. Men Harry. Ta't lugnt"

"Jag lovar ingenting!"

Liam skrattade igen. Skrattet tonade långsamt bort. Han hade gått.

Jasmines perspektiv

"Vågar jag fråga vad Liam menade med 'Ta't lugnt'? frågade jag och log.

"Nej. Nej det vågar du inte" sa han, och försökte se allvarlig ut.

"Du är skum" skrattade jag och puttade Harry lätt på axeln.

"Du är mycket mer skum än mig!" skrattade han och puttade till mig på axeln, fast hårdare.

"Du är lika skum som en skumtomte"

Harry stirrade på mig.

"Va...? skum som en skumtomte? DET var ett uselt skämt" skrattade han och puttade till mig på axeln, så starkt att jag föll ner på rygg i sängen.

Han la sig över mig med handen som stöd.

"Söta lilla flicka..." sa han och strök mig över kinden med handen.

"Jag är äldre än dig!"

"När är du född?" frågade han.

"17 Juli"

"HA! Då är jag äldre än dig!" utbrast han triumferande.

"Jaja..."

Det blev tyst mellan oss.

"Vill du göra något?" frågade Harry tillslut.

"Som vad?"

"Vi kan... gå till stranden" föreslog han.

"Harry, det börjar mörkna, och du bor inte så nära stranden."

"Ja och? Snäälla Jasmine!"

"Jaja" sa jag och log. "Om du vill så"

Harry log och reste sig upp. Jag följde efter.

"Vi går till stranden" sa Harry till killarna.

"Får vi följa med?" frågade Niall.

"Nope" sa Harry.

Vi gick ut i hallen.

"Vi ses!"

Jag och Harry satt på en filt på den mjuka sanden och njöt av solnedgången.

"Det är vackert..." mumlade jag.

"Det är det verkligen" sa han och log.

En fiskmås gick runt på sanden lite längre bort. Harry skrattade och reste sig upp för att se den lite bättre. Jag reste mig upp och ställde mig brevid honom. Fiskmåsen flög iväg. Harry vände sig mot mig.

"Du är vacker, vet du det?"

"Jag har hört det" sa jag och log.

Han lutade sig fram, och våra läppar möttes i en perfekt kyss.

___________

Jaha... ja...

FISKMÅS! XD

"Var är den killen?!" frågade mamma uppspelt. "Vi måste tacka honom!"

"Mamma det behövs inte..."

"Johoo du!" sa mamma och reste sig upp. "Jag bakar tårta

_____________________________________________________

"Mamma, lägg ner." sa jag och suckade.

"Yay mamma tårta!" skrek James uppspelt. "Mamma den ska vara blå!"

"Nej den ska vara grön!" sa Grace och hoppade upp och ner på stolen.

"Jag tycker att Jasmine ska få välja färg" sa mamma och log.

"Men rosa" muttrade jag.

Mamma nickade och log stort.

"Säg mig Jasmine... var bor denna pojke?"

Harrys perspektiv

Det kändes rätt tomt när Jasmine åkt. Undrar vad det handlade om.

"Harreeh!" klagade Liam. "Varför säger du inget?"

Jag ryckte på axlarna och stirrade tomt ut i luften.

"Harry är käär" sa Louis och armbågade Zayn lätt i sidan.

Zayn vände sig till mig.

"Är Harry förälskad?" frågade han och putade med underläppen.

"Äh håll tyst." suckade jag.

"Harry, vi ser det på dig" sa Niall och log svagt. "Är det Jasmine?"

Jag skakade först på huvudet, sen insåg jag hur fake det såg ut och nickade.

"Ja.. hon är väl ganska söt" sa Zayn dröjande.

Vi satt tysta en stund. En knackning på dörren avbröt det. Louis reste sig upp och gick in i hallen.

"OOH TÅRTA!" hörde vi honom skrika från hallen.

Niall spände sig. Louis sprang in till oss med Jasmine och några andra efter sig.

"Killar, det här är mamma, pappa, Grace, Willow, James och Jake" suckade Jasmine.

Hennes mamma viskade något till Jasmine, och Jasmine pekade på mig. Mamman skyndade sig fram till mig med tårtan i handen. I en sekund trodde jag faktiskt att hon skulle slänga tårtan i ansiktet på mig, men hon gjorde rätta motsatsen.

"Här" sa hon och räckte tårtan till mig. "Jag vill tacka dig för att du hjälpte Jasmine den... hemska kvällen."

Jag tog emot tårtan. Killarnas blickar vändes mot mig. Jasmine kollade bort.

"Vilken kväll?" frågade Zayn.

Mamman öppnade munnen för att säga nånting, men stängde den snabbt.

"En kväll" skyndade Jasmine sig att säga.

Mamman nickade.

"Ja, men nu tror jag att vi ska röra lite på oss" sa hon och log. "Vill du stanna Jasmine?"

Jasmine nickade. Resten av hennes familj gick ut i hallen, och var snart ute ur lägenheten.

"Jasmine, kan jag få prata med dig?" frågade jag.

Jasmine nickade. Jag gick in i mitt sovrum. Hon följde efter. Jag satte mig på sängen, och hon satte sig framför mig.

"Jasmine..."

"Förlåt för min familj" avbröt hon mig. "Ibland är dom inte kloka"

"Jasmine..."

Hon tittade frågande på mig.

"Vad?"

"Jag tycker om dig. Jätte mycket"

Hon snörpte på munnen. Sen log hon stort.

"Jag gillar dig också. Mycket..."

Hon satte benen vid mina sidor, och log stort. Jag lutade mig försiktigt fram, och efter vad som kändes en evighet la jag mina läppar på hennes. Bara det här existerade. Allting runt om oss försvann. Efter ett tag drog hon sig undan. Vi satt en stund och bara drunknade i varandras ögon.

Perfekt. Det är vad det här är.

Perfekt.

_____________

Så här tar den lilla romansen sin början. Jasmine tror hon vet allting om Harry...

Ooj så fel hon har o.o

"Du är den roligaste personen jag träffat!" skrattade han.

"Detsamma pysen, detsamma!"

Dörren till hans lägenhet öppnades och stängdes och in kom fyra killar.

______________________________________________________________

"Halloooo!" ropade en kille med blont hår och slängde sig i soffan brevid Harry.

"Jaså Harry, du verkar ha skaffat dig en flickvän" skrattade en annan med svart hår.

"Ska du inte presentera oss?" frågade en kille med brunt spretigt hår.

"Killar... det här är Jasmine, Jasmine, det här är Niall, Louis, Zayn och Liam" mumlade han och pekade på dom i tur och ordning.

"Jasmine sa du?" frågade Zayn.

Harry nickade. Zayn satte sig brevid mig.

"Vill ni se en film?" frågade Zayn.

Jag nickade och log. Zayn gick fram till tvn och satte igång The Notebook. Precis när filmen startat ringde min telefon. Jag svarade.

"Jasmine Hales, kom hem. Genast!" röt mamma i telefonen.

"Va? Vad har hänt?!"

"DU har hänt! Kom hem. Nu!"

"Men mamma jag är hos kompisar!"

"Just nu bryr jag mig inte. Kom hem. NU!"

Jag kände igen tonen. Hon använder den väldigt sällan, och när hon använder den... då är det färdig diskuterat.

"Ja mamma..."

Mamma la på. Killarna stirrade på mig.

"Vem var det?" frågade Niall.

"Min mamma..."

"Vad ville hon?" frågade Liam.

"Att jag skulle komma hem. Något viktigt har väl hänt, antar jag" sa jag och ryckte på axlarna.

Jag gick ut till hallen. Harry följde efter.

"Roligt att du kunde komma i alla fall" sa han och log svagt.

"Jadå" sa jag och kramade honom. "Vi ses"

Jag klev ut genom dörren och gick nerför trappan. Jag gick ut genom lägenhetshuset och styrde stegen hemmåt.

"Jasmine Hales!" röt mamma när jag satt framför henne vid matbordet.

Brevid mig satt Grace och Willow, och brevid mamma och pappa satt Jake och James.

"Vad har hänt?" frågade jag.

Willow såg lite skamsen ut.

"Varför har du inte berättat för oss vad som hände här om dagen?" frågade mamma irriterat.

Jag stelnade till. Har mamma fått reda på... men hur?

"Willow..." mumlade jag irriterat.

"Varför har du inte berättat, Jasmine?" frågade pappa, en aning lugnare än mamma.

"För hade jag gjort det hade ni överreagerat..."

"Men Lillstumpan... du måste berätta sånna här saker till oss" sa pappa och la sin hand på min.

"Jag kanske inte ville att ni skulle veta!" utbrast jag. "Ingenting hände! En kille var där och han hjälpte mig!"

"Var... en kille där?" frågade mamma. "Willow, det har du inte berättat något om!"

"För jag visste inte om det!" ljög Willow.

Jag hade berättat för Willow. Allt.

"Var är den här killen?!" frågade mamma uppspelt. "Vi måste tacka honom!"

"Mamma, det behövs inte..."

"Johoo du!" sa mamma och reste sig upp. "Jag bakar tårta!"

___________

Jaha. Hur ska det nu gå? Kommer Jasmine få reda på den lilla detaljen om Harrys liv? Se det i nästa... AVSNITT!

HAHAH! jag har alltid velat säga så... Nej men xD

Harry nickade och log.

"Harry, det här är min kompis Lindsay" sa jag och nickade mot Lindsay.

Lindsay stampade med foten hårt i golvet och rusade ut.

__________________________________________________

Inte en sekund gick åt. Jag rusade upp efter henne och Harry följde efter. Hon satt på en fontän kant med ansiktet gömt i händerna.

"Lindsay" sa jag försiktigt och satte mig brevid henne.

"vad är det?" fräste hon. "Ska du inte gå tillbaka till din pojkvän?"

Jag ryggade lätt tillbaka. Är Lindsay sur pågrund av Harry? En kille som räddat mitt liv.

"Lindsay, han är inte min pojkvän..."

"Jaså?!" utbrast hon och slog ut med armarna. "Yas, såklart är han din kille! Ni sitter på Starbucks och snackar! Jag ser hur han tittar på dig! Yas... jag ser att han gillar dig!"

"Han är bara en kille som räddat livet på mig!"

Hon stannade upp och stirrade på mig.

"Räddat... livet på dig...?"

"Ja."

"Hur?!"

"Lång historia kort... jag sprang i parken för nån dag sen ganska sent, då kom en man och började... fingra på mig, då var Harry där och räddade mig"

Harry nickade. Lindsay sprang upp och kramade Harry hårt.

"Tack för att du räddade livet på min bästa vän" sa hon och kramade honom igen.

"Jag gjorde bara det alla skulle göra" mumlade Harry.

Lindsay släppte honom och satte sig brevid mig igen. Harry satte sig på min andra sida.

En pinsam tystnad spreds mellan oss. Lindsays ringsignal tjöt. Fade into darkness av Avicii.

"Hallå" sa hon i luren. "Hej mamma! Jag är utanför Starbucks vid fontänen. Okej. Okej mamma. Jag kommer"

Lindsay la på och reste sig upp.

"Vi ska äta lunch. Vi ses nångång!" sa Lindsay och gick iväg på sina höga klackar.

Jag tänkte på det Lindsay sagt. "Jag ser hur han tittar på dig."

"Ehm Harry..." började jag.

Harry tittade upp och log svagt.

"Vad?"

"Lindsay sa.. sa ju.. att du... att det typ... ser ut som om.. du gi... gillar mig..." sa jag och rodnade för att jag lät så dum.

Harry rodnade minst lika mycket som mig.

"Harry?"

"Jag... kanske gillar dig lite..." mumlade han.

Jag rodnade igen.

"Det är okej om du inte tycker samma sak..." sa han tyst och kollade skamset ner på den smutsiga trottoaren.

"Jag gillar dig Harry, men..."

"alltid ska det finnas ett men..."

"Jag har precis träffat dig." sa jag försiktigt. "Jag känner inte dig.."

Harry nickade besviket och reste sig upp. Jag la min hand på hans arm.

"men jag skulle gärna vilja lära känna dig" sa jag och log stort.

Vi slängde oss skrattande i soffan. Innan hade vi busringt folk och låtsas att vi var olika personer. Harry hade berättat allt om sig själv. Hans mamma heter Anne, hans stora syster heter Gemma, han är född första februari... ja, allt om sig själv. Vi var ensamma hemma i hans lägenhet.

"Du är den roligaste person jag träffat!" skrattade han.

"Detsamma pysen, detsamma!" skrattade jag.

Dörren till hans lägenhet öppnades och stängdes och in kom fyra killar.

_______________________

Veem är de fyra killarna tro? Kommer kärleken blomstra? (: Ingen bild idag, men men.

Harry nickade igen och gav mig tröjan som mannen slängt iväg.

"Tack" sa jag och log.

Harry log tillbaka. Jag vände mig om och sprang iväg. Jag står i stor tjänst till Harry. Han kanske t.o.m räddade mitt liv.

_____________________________

 Harrys perspektiv

Jag kollade efter henne. Hon var vacker. Och jag ska inte tala om hennes kropp! Jag kanske såg henne två minuter utan tröja, men det räcker för mig. Men en skönhet som henne har väl en pojkvän. att se henne med det där peddot gjorde mig förbannad. Hon var rädd. Försvarslös. Jag ville bara krama om henne. Ge henne en stor kyss rakt på munnen.

Jag började vandra hemmåt igen. Sluta nu Harry! Du vet inget om henne! Hon kanske är femtio år, men har en sjukdom som gör så hon ser yngre ut. Jag skrattade åt tanken. Nej, hon är helt klart i min ålder. Jag öppnade dörren till min och Louis lägenhet och klev in. Louis satt i soffan med armen om Eleanor och såg på Men in black.

"Hur var promenaden?" frågade Eleanor.

"Bra, bara bra" sa jag och gick in i mitt sovrum.

Jag dunsade ner i sängen och tänkte på vad som hänt under kvällen. Jag har sett världens vackraste tjej utan tröja... ja. Ganska trevlig kväll, faktiskt. Om man bortser från att Jasmine höll på att bli våldtagen...

Jag borde frågat efter hennes nummer! Jag borde i alla fall frågat vart hon bor. Fast då skulle hon väl tro att jag skulle råna henne eller något sånt... Nej, jag får söka upp henne imorgon.

Nästa dag

Jag satte mig upp i sängen. Idag ska jag hitta henne, ja det ska jag! Jag reste mig upp och gick fram till garderoben. Jag tog fram en vit t-shirt och jeans. Jag gick ut till köket, tog ett äpple och sprang ut ur lägenheten. Ingen tid att förlora, jag ska hitta henne.

Jasmines perspektiv

Jag har fortfarande inte berättat för mamma vad som hände igår kväll. Jag har bara berättat för Willow, och hon har lovat att hålla tyst. Jag slet fram ett par kläder ur garderoben. En orange klänning, svarta klackeskor och en svart handväska. Jag tog fram till smyckesskin och hängde ett halsband runt halsen.

 Jag gick ner. Jag var tydligen den enda som vaknat, även om klockan är halv tolv. Jag drack ett glas mjölk och tog en macka. Min mobil plingade till. "Hey Sweety! Vill du hänga med till stan idag? xoxo Lindsay" jag log och svarade direkt. "Såklart sötnos! Vi möts vid Starbucks! xoxo Jasmine"

Jag struntade i att vänta på svar, så jag satte mig i bilen och började köra mot Starbucks. Eftersom vi bor ganska nära tog det inte speciellt lång tid. Jag klev ur bilen och gick in på Starbucks. Jag beställde en kaffe och satte mig vid ett bord. Framför mitt bord satt en kille med trumpen min. Han var bekant.

"Hey, varför så ledsen?" skrattade jag.

han vände på sig och kollade på mig med uppspärrade ögon. Harry.

"Du! Du är tjejen från igår!"

"Wow, det visste jag inte" skrattade jag.

Harry flyttade sig till mitt bord.

"Jag kanske... är lite snabb, men kan jag få ditt nummer?" frågade han.

Jag nickade och tog emot hans mobil. Jag skrev in mitt nummer, och han skrev in sitt på min mobil. När jag kollade upp stod Lindsay där med armarna korsade över bröstet.

"Hittat en kompis, ser jag" sa hon spydigt.

"Lindsay, det här är Harry" sa jag och pekade på Harry.

Harry nickade och log.

"Harry, det här är min kompis Lindsay" sa jag och nickade mot Lindsay.

Lindsay stampade med foten hårt i golvet och rusade ut.

______________

SJUKT ONÖJD MED DELEN, men ville göra er glada (: TACKA MIG SENARE! XD

Aha. Han menade faktiskt allvar. Jag tog upp dom och granskade dom noga. Hur tusan hade han råd med det här?! Nej, han har något lurt på gång.

Men jag tror inte jag orkar bry mig.

_______________________________________

Jag la ner Green Days konsert biljetter och gick upp på mitt rum.Min säng är svart med vitt täcke med svarta blommor på. På min svarta fondvägg är det vita siffror från 19 till 31. Jag öppnade garderoben och tog fram mina springkläder. Jag tog på mitt rosa linne och svarta springbyxor ochskyndade nerför trappan och in i hallen. Jag snörde på mina svarta springskor och gick ut. Först joggade jag, men sen ökade jag takten och sprang in i en park. Parken var mörk, och jag hade en obehaglig känsla. Känslan gick över efter ett tag. Känslan kom tillbaka när jag hörde steg efter mig. Jag ökade takten, men den som var bakom mig kom ikapp och la en hand på min axel.

"Stilla" fräste en röst.

Jag svor för mig själv att jag gick ut och inte stannade inne. Han drog av min tröja och slängde iväg den. Han försökte dra av mina byxor också, men en gäll röst avbröt honom.

"Släpp henne!" skrek rösten bakom oss.

"Annars?" frågade mannen.

"Bara släpp henne. Jag har en mobil och kan ringa till polisen"

Mannen sprang iväg. Jag vågade inte vända mig om. Tänk om det var ett till peddo.

"Hur gick det?" frågade rösten mjukt.

Jag var för rädd för att svara.

"Hur mår du?" frågade rösten igen.

Jag blundade hårt och vände mig försiktigt om.

"Peddon borde förbjudas" mumlade killen argt. "Se bara vad som skulle hänt om jag inte var här"

Jag vill inte tänka den tanken. Tänk om han itne varit här. Jag öppnade ögonen och granskade killen. Han hade brunt, krulligt hår. Ögonfärgen kunde jag inte se, tack vare mörkret. Han såg fortfarande lite irriterad ut.

"Hur mår du?" frågade han för tredje gången.

"Jag vet inte..." mumlade jag.

"Vad heter du?"

"Jasmine. Och du?"

"Harry", sa Harry och log snällt.

"Tack... för att du skrämde bort honom"

Harry nickade. Jag granskade honom. Han hade en grå kavaj och svart fluga.

"Varför är du så finklädd?"

Harry ryckte på axlarna.

"För att jag vill"

Jag nickade.

"Jag tror jag måste... hem nu..."

"Ta det försiktigt. Man vet inte vad som kan hända"

Harry nickade igen och gav mig tröjan som mannen hade slängt iväg.

"Tack" sa jag och log.

Harry log tillbaka. Jag vände mig om och sprang iväg. Jag står i stor tjänst till Harry. Han kanske t.o.m räddade mitt liv.

_____________

Tur att Harry var där ;)

Jag slängde en blick mot fönstret. Man kunde knappt se ut. Så regnigt var det.

"Willow, det regnar"

"Vet jag väl" sa hon och skuttade ut i hallen, sen ut ur huset.

Ja, Willow kan vara glad och sprallig, men ibland kan att leva med henne vara som ett helvete.

___________________________________________

Jag skakade på huvudet och log. Willow älskar regn. Mer än allt annat. Jag satte mig vid matbordet och stirrade ut genom fönstret mittemot. Jag kisade med ögonen för att kunna se ordentligt. Där ute på gräsmattan dansade Willow runt. Min fina lillasyster.

"Jasmine" ropade Jake från hallen.

"I köket!"

Jake ramlade in i köket.

"Ligg inte där och se lat ut" sa jag och log.

"Jag vägrar resa mig upp om du inte skjutsar mig till Green Days konsert"

"Har du ens biljetter?"

"JAA!" skrek Jake och lutade hakan mot kakelgolvet och kollade upp mot mig.

"Men gåå då!"

"Nej, du ska skjutsa mig!" envisades han.

Jag suckade.

"Kör till"

Han hoppade upp och kollade glatt på mig.

"Konserten är nästa vecka, kom inte för sent"

Han gick ut ur köket. Tvn i vardagsrummet sattes igång. Family Guy. Nej fy. Jag gick ut till honom, tog kontrollen och bytte kanal till Animal Planet.

"Vad gör du?!" utbrast han.

"För det första. Vi är syskon" sa jag och viftade med kontrollen. "För det andra. Du ska inte se på skräp som Family Guy. Se på Animal Planet istället"

"På APOR?!"

"Varför inte? Du ser ju en apa varje dag. När du kollar dig i spegeln, menar jag" sa jag och log nöjt.

Jag lämnade kontrollen brevid honom i soffan och gick ut ur rummmet. Jag slängde en blick mot hallbordet och såg Green Day konsertbiljetterna. Aha, han menade faktiskt allvar. Jag tog upp dom och granskade dom noga. Hur tusan hade han råd med det här?! Nej, han har något lurt på gång. Men jag tror inte att jag orkar bry mig.

_________________

GREEN DAY, YEAH! Tänk att gå på en av deras konserter... Ja... jag skriver mer efter fem kommentarer.

 Tankarna flög iväg åt ett annat håll, och tillslut insåg jag att det inte bara var mina tankar som flugit iväg. Klockan var 8.20 Och det tar ungefär 20 minuter att köra till skolan. Jag skyndade ut ur huset och nästan slängde mig i bilen och körde så fort jag kunde mot skolan. Jag kollade smått irriterat på klockan. 8.25 Fem minuter kvar.

______________________________

När jag kommit till skolan slängde jag mig ut ur bilen och sprang in i den tomma, trista byggnaden. Mitt skåp slängde jag upp, rafsade åt mig böckerna och sprang in i historiesalen. Alla blickar vändes mot mig. Jag smög in och satte mig försiktigt på stolen.

"Sen igen, Jasmine", sa historeläraren Katrine. "Andra gången den här veckan".

"Förlåt" sa jag skamset. "Tankarna flög iväg"

"Som vanligt då"

Jag nickade och slog upp historieboken. Nu insåg jag att jag hade tagit matteboken, och inte historiaboken. Äh. Sak samma.

"Jasmine. Kan du läsa sida 157 i boken?" frågade Katrine och log stelt.

Jag harklade mig och gick igenom boken i tanken.

"Gustav Vasa, sveriges kung, dog 1539"... började jag.

Ett skratt bröt ut i klassen.

"Hur läser du?!" utbrast Josh, som satt bakom mig.

"1560, om jag får be", sa Katrine förnämnt.

Katrine tog min bok och visade upp den för hela klassen.

"Jasmine. Det här är en historialektion. Inte matte"

"Jag vet..." mumlade jag.

"Men gå och hämta rätt bok då!" utbrast Malin, flickvän till Josh.

Jag reste mig upp och gick med tunga steg mot dörren. Jag smet ut och till mitt skåp. Jag öppnade skåpet, lämnade matteboken och sprang ut ur skolan. Skolkning, ja, men jag orkar bara inte med skolan nu. Jag sprang hem och smällde igen dörren efter mig.

"Vem där?!" skrek Willow.

"Bara jag", sa jag och slängde nycklarna på hallbordet.

Willow gick ut ut i hallen. Hon hade en tröja med en mops på, en svart hatt och log mot mig.

"Vad gör du här?" frågade hon.

"Samma andledning som dig, kära syster"

"Skolkar du?!" utbrast hon förskräckt.

"Ja." svarade jag kort.

Hon satte ena handen på bakhuvudet, och i andra höll hon i en av sina röd-bruna hårslingor.

"Men om mamma ser dig då?!"

"Mamma får inte veta. Hon är på jobbet."

Hon log och gick in i vardagsrummet igen. Willow skolkar, för hon blir retad i skolan för att hon är så smal. Hon har haft Anorexia, och är fortfarande ganska smal. Men hon blir ledsen om man nämner något om hennes sjukdom, så därför låtsas vi som om det regnar.

"Vackert väder idag, eller hur?" frågade Willow och gjorde en gest mot fönstret.

Jag slängde en blick mot det blöta fönstret. Man kunde knappt se ut. Så regnigt var det.

"Willow, det regnar"

"Vet jag väl", sa hon och skuttade ut i hallen, och sen ut ur huset.

Ja, Willow kan vara glad och sprallig, men ibland kan att leva med henne vara som ett helvete.

_____________

Kan man bli retad i skolan för att vara för smal? Skumt...